Vakna ur stressbubblan
Anna Ugander 
Hälsofrämjande nytta för ledare
Vakna ur stressbubblan – Artikel 1 av 3 i ämnet Hälsofrämjande nytta för ledare
Vi är mer upplysta och har mer information än någonsin tidigare ändå är det så många som känner tomhet på insidan, en avsaknad av lycka och meningsfullhet. Som psykologen Fredrik Bengtsson beskriver det, trots teknikens frammarsch och nutidens och livet bekvämligheter lider vi av själslig nöd. Många tampas med tiden och ett snurrande livshjul för att försöka få vardagen att gå ihop. Vad är egentligen syftet med livet? Hur vill du att livet ska kännas? Stämmer svaren på dessa frågor överens med det liv du lever eller behöver du vakna? Eller är det så att du är vaken men blundar ändå?
Sedan 2010 har sjukskrivning med utmattningssymptom sexdubblats.
Vi har normaliserat ett helt onaturligt beteende att ständigt vara på G, uppkopplad, sysselsatt. Många jag möter i coaching eller i vardagliga samtal säger att de inte kan sitta still innan rastlösheten är ett faktum eller att de inte är typen som är stilla och gillar att hela tiden ha saker på gång och dem tycker ju faktiskt att det är roligt. Det var jag för 18 år sen, jag var elitidrottare, tränare på elitnivå och hade två företag, varav båda inom hälsobranschen, därmed hyfsat medveten om ämnet. Att prestera, vara aktiv och göra roliga saker är bra så länge vi har en motpol av stillhet och vila, då kan vi skapa balans, vi behöver ha den. På ett sjukhus inriktat på stressrelaterad psykisk ohälsa (för vård och sjukhuspersonal) i Stockholms landsting visade en undersökning 2016 en kraftig procentökning av läkare som blev sjukskrivna för utmattningsdepression. Även om vi har kunskap är det inte lätt att vara medveten om sig själv mitt i livets orkan. När vi befinner oss där (fångad i omedvetens vindar) tror vi att vi känner oss själva och vi tror att vi vet vad som är bra för oss, jag trodde också det, jag trodde också.. att det aldrig skulle hända mig.
Däremot tror jag att de flesta av oss vet att vi mår väl av att stressa mindre, äta bättre, träna och vara närvarande. Det handlar om att vakna, att sluta blunda fast vi kan se, sluta vara i förnekelse, sluta att vara offer för omständigheterna, det handlar om att ta ansvar för sig själv, sitt liv och i sin arbetssituation. Det är så enkelt även om det inte alltid är så lätt. Varför gör vi inte det då? Det är ju allas möjlighet att skapa ett livgivande liv med goda relationer och värdefullt innehåll utan stress. Det finns ju de som lever så både på fritiden och på arbetsplatsen.
Hur väljer du som ledare att ta ansvar för ditt välmående, hur är du en förebild? Hur möter du dina medarbetare och vilken kultur är du med och bidrar till på arbetsplatsen?
Är vi motiverade till själslig förändring, kan vi vara det när vi egentligen inte vet hur det känns att må riktigt bra, att vara lyckliga, att ha full balans, att ha kärleksfulla relationer, och vara sanna mot oss själva? Kan vi göra det när vi normaliserat och tänker att det är ju såhär det är? Alla som läser den här artikeln kommer troligen att ha olika bild på vad balans är, vad kärleksfulla relationer är och vad det innebär att vara sann mot sig själv. Det viktiga i frågeställningen är vem du vill vara och hur du vill leva och verka.
Förändring
De flesta jag pratar med upplever någonting som sen leder till förändring vare sig det handlar om rökning, lämna en ogynnsam relation, stress eller annat. Det kan vara en händelse, ett samtal, en låt, en text, en insikt, en upplevelse, något som skapar en känsla på insidan som väcker viljan att gå till handling, därefter börjar resan till något nytt.
Självledarskap är här och nu, inte i morgon. Det blir inte lättare av att skjuta upp saker och det är aldrig för sent. I samband med stress får självledarskapet sättas på prov, för en del kräver det inte så mycket medan för andra är det oerhört utmanande, att prioritera, att sätta gränser, att säga nej, att vara sann mot sig själv. Att vi tacklar det så olika kan bero på flera faktorer, arv, miljö och vårt unika Jag, vad vi speglat oss i när vi växt upp såsom familj, samhälle, utbildningssystem, men också egna erfarenheter, tilltagna beteendemönster och vår unika personlighet.
Jag vill gå tillbaka till min egen situation för ca 18 år sen, att prestera och ha många bollar i luften. Det i sig var egentligen inte själva problemet. Som jag ser det handlar det mer om förhållningssättet till livssituationen och framförallt förhållningssättet eller relationen till sig själv. Jag var en duktig flicka med ogynnsamma strategier som omedvetet sökte bekräftelse på prestation och resultat. Just då var jag omedveten om och utan kompetens eller stöd för att kliva in i mitt självledarskap. Bakom sökandet av bekräftelse för prestation och resultat ligger allmänmänskliga naturliga behov, som att bli accepterad, känna sig omtyckt, att få tillhöra, vara delaktig, att få bidra, göra skillnad eller bara att få bli sedd, hörd eller älskad. Här tror jag att vi börjar nosa på det som är orsaken till stress snarare än de symptom vi ständigt försöker ta hand om med ej så hållbara resultat om vi ser på vårt välmående och sjukskrivningsantal idag. När du som ledare ökar din egen medvetenhet om dig själv (troligen på en djupare nivå än du tänker) växer förmågan att se bakom fasaden även hos andra, då kan du också nå fram, möta medarbetares behov, göra det du kan för att öka välmående i teamet och tillsammans med medarbetarna gå mot mål och resultat.
Vi är för trötta (livet snurrar ju på) eller för bekväma (det kan ju vara jobbigt) att möta oss själva att ta hand om orsaken och förändra, därför försöker vi så länge det går att förneka oss själva och våra naturliga behov (varpå stressen ökar). Nonchalant ser vi det som naturligt att vi har lite ont här och där och att vi tar tabletter för smärta och att vi sover dåligt. Vi tillåter samhällets och företagens hets och många blir omedvetet eller medvetet aktiva i en kultur som gynnar ohälsa. När jag arbetade som terapeut mötte jag vilsna unga som (i avsaknad av mening, närvaro eller djup känslomässig kontakt) tog till destruktiva beteenden och jag mötte föräldrar till barn som tagit självmord och ständigt ser vi vuxna skapa sjukdomar som bokstavligen tar livet av oss. För vad? Vilka förebilder är vi för nästa generation?
(varning för starka bilder)
Jag möter om och om igen personer som gjort ”stressens resa” och många önskar att de blivit utmanade i deras sätt att tänka och agera, att de fått stöd att möta sina egentliga behov bakom symptomen och verktyg för att skapa en ny livssyn och nya beteende långt innan stress eller ohälsa var ett faktum. Av alla jag mött i samtal, coaching, handledning, utbildning och på retreats senaste 15 åren, av de som valt att möta sig själv, som haft mod i stunden och uthållighet i vardagen, som klivit in i sitt självledarskap så ser jag tacksamhet, stolthet, styrka och personlig mognad. Varje stund under resan har varit värd allt när man upplever ökad medvetenhet, en känsla av trygghet, en känsla av frihet och mer tillgång till alla sina inre resurser och en helt ny förmåga att manövrera sig själv och vara regissör i sitt eget liv.
De kloka inser att personlig utveckling är en förmån och en investering!
Vad skulle ditt nästa steg kunna vara för att bli regissör i ditt eget liv?
- Anna Ugander
Categories: : Swedish